Insikt
Jag vaknar klockan halv tolv och sträcker ut mig nästan som en katt. Solen lyser egenhändigt upp mitt rum som fortfarande skvallrar om inflyttningsfesten som ägde rum i fredags. Igår var inte vilken dag som hellst, igår blev jag kommunist igen. Så står det i alla fall i Vänsterns Studentförbunds stadgar, just att vi är kommunister. Själv identifierar jag mig inte längre med ett helt idépaket på det viset men jag ställer mig mer än gärna på barrikaden för rättvis utbildning för alla.
För de som missat det så bestämde jag mig nyligen för att fortsätta med Statsvetenskapen. De första veckorna har varit lärorika och jag tror redan jag pluggat fler timmar än jag gjorde på hela A-kursen. Om det främst är de nya utmaningarna eller just ämnena som intresserar mig det vet jag inte men en sak är säker och det är att det är mycket att göra. Min förståelse för statsvetenskap har växt avsevärt vilket har bidragit till att jag helt plötsligt inte behöver bli frågande inför varje nytt moment i kursen.
Här inleds den till titeln releventa delen av publikationen
För några månader sedan planerade jag att bli vald till förbundsordförande för Ung Pirat 2011. Det hela började som en spontan idé som inte verkade så dum men utvecklades från dag till dag till en utstakad plan. Några veckor efter det fick jag reda på att Sandra Grosse tänkte kandidera om hon inte skulle ta plats i riksdagen. Här väcktes tankar som jag idag uppfattar som förbannat obehagliga. Jag kommer försöka återge tankarna i sin råa, ocensurerade form för att försäkra mig om att jag kommer komma ihåg vad som håll på att hända.
Min absolut första tanke var att jag kunde stå mig mot henne i valet men när jag insåg att vi inte haft en kvinnlig förbundsordförande eller förbundssekreterare och att sekreterarposten troligtvis skulle innehas av den som tar den i år även 2011 så förstod jag att det var ett dött lopp för mig. Utan att tänkte nämnvärt på vad som vore bäst för förbundet utan med ögonen på förbundsordförandeposten så kom planerna. Jag hade långtgående planer på hur jag skulle kunna sparka undan benen på andra kandidater.
PANG
Efter ett besök i Uppsala där jag suttit med kamrat Flod och samtalat om ditten och datten så börjar tankarna rulla. Vad fan höll jag på med? Tänkte jag sparka undan fötterna på andra kandidater för att jag skulle få en titel? Var pengarna så viktiga? Var jag så övertygad om att jag var den bäste kandidaten att det var olyckligt att lämna valet till demokratin? Var det så att eftersom jag sedan mitt inträde i Ung Pirat klättrat uppåt med jämna mellanrum och att förbundsordförandeposten var ett naturligt slutmål? Jag vet verkligen inte. Det enda jag vet är att jag planerade att bli förbundsordförande men i ärlighetens namn kan jag inte ens sätta fingret på varför jag planerade det.
Det slog mig att jag börjat fokusera så hårt på mina framtida mål att jag glömt att jag inte ens vet vad jag vill. Jag bestämde mig för att bli förbundsordförande innan jag visste varken vad förbundet skulle behöva 2011. Jag har fokuserat så hårt på att bygga i Ung Pirat att jag glömt bort att jag knappt kan ett skit om våra frågor politiskt. Det är så jävla skönt att ha vaknat.
Mina ideal börjar sakta ta form och mina mål är helt plötsligt mål jag kan vara stolt över. Jag har lärt mig en värdefull läxa och det är att målen helgar inte alltid dina medel. Politik är ett förbannat jävla rävspel och så sant som jag heter Edvard så ska jag göra vad jag kan för att undvika rävspelet. Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, en påminnelse när min inre karriärist krigar om utrymme i mitt handlande är värd guld även om jag inte erkänner det direkt.
Jag ska göra vad jag kan för att bli den idealist som jag alltid velat vara. Jag ska lära mig att leva som jag lär och jag ska låta mina ideal genomsyra mitt handlande, mina avsikter och mina planer.
Ett stort tack till Stefan Flod, Claes Lööw och förstås Sandra Grosse som kanske omedvetet bidrog till att sparka in mig på rätt spår igen. Jag är tacksam för att jag insåg allt det här innan det var försent.
För de som missat det så bestämde jag mig nyligen för att fortsätta med Statsvetenskapen. De första veckorna har varit lärorika och jag tror redan jag pluggat fler timmar än jag gjorde på hela A-kursen. Om det främst är de nya utmaningarna eller just ämnena som intresserar mig det vet jag inte men en sak är säker och det är att det är mycket att göra. Min förståelse för statsvetenskap har växt avsevärt vilket har bidragit till att jag helt plötsligt inte behöver bli frågande inför varje nytt moment i kursen.
Här inleds den till titeln releventa delen av publikationen
För några månader sedan planerade jag att bli vald till förbundsordförande för Ung Pirat 2011. Det hela började som en spontan idé som inte verkade så dum men utvecklades från dag till dag till en utstakad plan. Några veckor efter det fick jag reda på att Sandra Grosse tänkte kandidera om hon inte skulle ta plats i riksdagen. Här väcktes tankar som jag idag uppfattar som förbannat obehagliga. Jag kommer försöka återge tankarna i sin råa, ocensurerade form för att försäkra mig om att jag kommer komma ihåg vad som håll på att hända.
Min absolut första tanke var att jag kunde stå mig mot henne i valet men när jag insåg att vi inte haft en kvinnlig förbundsordförande eller förbundssekreterare och att sekreterarposten troligtvis skulle innehas av den som tar den i år även 2011 så förstod jag att det var ett dött lopp för mig. Utan att tänkte nämnvärt på vad som vore bäst för förbundet utan med ögonen på förbundsordförandeposten så kom planerna. Jag hade långtgående planer på hur jag skulle kunna sparka undan benen på andra kandidater.
PANG
Efter ett besök i Uppsala där jag suttit med kamrat Flod och samtalat om ditten och datten så börjar tankarna rulla. Vad fan höll jag på med? Tänkte jag sparka undan fötterna på andra kandidater för att jag skulle få en titel? Var pengarna så viktiga? Var jag så övertygad om att jag var den bäste kandidaten att det var olyckligt att lämna valet till demokratin? Var det så att eftersom jag sedan mitt inträde i Ung Pirat klättrat uppåt med jämna mellanrum och att förbundsordförandeposten var ett naturligt slutmål? Jag vet verkligen inte. Det enda jag vet är att jag planerade att bli förbundsordförande men i ärlighetens namn kan jag inte ens sätta fingret på varför jag planerade det.
Det slog mig att jag börjat fokusera så hårt på mina framtida mål att jag glömt att jag inte ens vet vad jag vill. Jag bestämde mig för att bli förbundsordförande innan jag visste varken vad förbundet skulle behöva 2011. Jag har fokuserat så hårt på att bygga i Ung Pirat att jag glömt bort att jag knappt kan ett skit om våra frågor politiskt. Det är så jävla skönt att ha vaknat.
Mina ideal börjar sakta ta form och mina mål är helt plötsligt mål jag kan vara stolt över. Jag har lärt mig en värdefull läxa och det är att målen helgar inte alltid dina medel. Politik är ett förbannat jävla rävspel och så sant som jag heter Edvard så ska jag göra vad jag kan för att undvika rävspelet. Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, en påminnelse när min inre karriärist krigar om utrymme i mitt handlande är värd guld även om jag inte erkänner det direkt.
Jag ska göra vad jag kan för att bli den idealist som jag alltid velat vara. Jag ska lära mig att leva som jag lär och jag ska låta mina ideal genomsyra mitt handlande, mina avsikter och mina planer.
Ett stort tack till Stefan Flod, Claes Lööw och förstås Sandra Grosse som kanske omedvetet bidrog till att sparka in mig på rätt spår igen. Jag är tacksam för att jag insåg allt det här innan det var försent.
Kommentarer
Postat av: Dåren
Väl skrivet och visst är det lätt att dras med i rävspelet men jag vill, naiv som jag är, tro att ärlighet varar längst och att den som håller fast vid sina ideal är den som vinner i längden.
Trackback
