Statsvetenskap A: Jag känner mig lurad
Edvard Lundkvist, student vid Umeå universitet, talar ut om tiden som statsvetenskapsstudent, "Jag känner mig lurad" säger han.
Höstterminen började bra med politisk teori och Jan Jämte vid rodret. Jan verkade vara en engegerad föreläsare, varje föreläsning var som en undervisande teaterföreställning. Tyvärr är långt från alla föreläsare artister vid sidan av sitt läraryrke. Efter att lämna vår sista föreläsning med orden "Du har verkligen fått mig studiemotiverad, Statsvetenskap verkar sjukt intressent!" och ett fett leende på mina läppar så återvände jag sedan bakfull men förväntansfull till delmoment två.
Delmonentets namn avslöjade inte om det skulle bli intressent eller ej, Politik och Förvaltning i Sverige och EU, det berodde helt på föreläsaren. En glasögd man i sextioårsåldern med ett förvirrat ansiktsuttryck presenterade sig som Svante Ersson och sen drog han igång. Jag vill minnas att jag under delmomentet han med svininfluensan men på de föreläsningar som jag hann med så skulle mitt engegemang sättas på prov, det var så jävla tråkigt. Jag brydde mig verkligen inte om udda jämkningsmetoden eller EU's gamla författningar. Någon föreläsning med Ibrahim Bailan livade upp den sosse-gråa vardagen men redan här började man ifrågasätta vad fan det skulle vara bra för.
Tentan gick hem och med en restuppgift i bagaget rusade jag in i det tredje momentet, Jämförande Politik, det låter väl spännande? Föreläsaren såg ung ut och jag vädrade ny luft i engegemanget. Första föreläsningen var ganska intetsägande och sen kom kurslitteraturen.
Tusentals sidor av liberaldemokratisk pro-västpropaganda. Man poängsatte länder efter vilken möjlighet medborgarna hade att delta i politiken utan någon som hellst analys av hur dessa möjligheter användes. Italien, med Berlusconi i ledningen, kammar hem full pott - jag mådde illa. Vad var det för utbildning jag fick? Sakta men säkert insåg jag att det Mårten Fjällström skämtat om blev sanning i mitt huvud. Lydiga tjänstemän är vad de vill ha, annars hade väl Svante Ersson pratat om bristerna i det svenska systemet? Annars hade det väl inte varit jag som tvingats påpeka att vår litteratur inte verkade intressera sig för hur demokratin faktist utnyttjas?
Det är slut på statsvetenskapen för min del när a-kursen är avklarad. Fine, det var väldigt allmänbildande, men jag tänker inte slösa mer timmar på det här nu, inte bara för en titels skull.
Jag hoppas tentan gick hem idag också, jag vill fan inte behöva läsa Hague and Harrop igen.
Höstterminen började bra med politisk teori och Jan Jämte vid rodret. Jan verkade vara en engegerad föreläsare, varje föreläsning var som en undervisande teaterföreställning. Tyvärr är långt från alla föreläsare artister vid sidan av sitt läraryrke. Efter att lämna vår sista föreläsning med orden "Du har verkligen fått mig studiemotiverad, Statsvetenskap verkar sjukt intressent!" och ett fett leende på mina läppar så återvände jag sedan bakfull men förväntansfull till delmoment två.
Delmonentets namn avslöjade inte om det skulle bli intressent eller ej, Politik och Förvaltning i Sverige och EU, det berodde helt på föreläsaren. En glasögd man i sextioårsåldern med ett förvirrat ansiktsuttryck presenterade sig som Svante Ersson och sen drog han igång. Jag vill minnas att jag under delmomentet han med svininfluensan men på de föreläsningar som jag hann med så skulle mitt engegemang sättas på prov, det var så jävla tråkigt. Jag brydde mig verkligen inte om udda jämkningsmetoden eller EU's gamla författningar. Någon föreläsning med Ibrahim Bailan livade upp den sosse-gråa vardagen men redan här började man ifrågasätta vad fan det skulle vara bra för.
Tentan gick hem och med en restuppgift i bagaget rusade jag in i det tredje momentet, Jämförande Politik, det låter väl spännande? Föreläsaren såg ung ut och jag vädrade ny luft i engegemanget. Första föreläsningen var ganska intetsägande och sen kom kurslitteraturen.
Tusentals sidor av liberaldemokratisk pro-västpropaganda. Man poängsatte länder efter vilken möjlighet medborgarna hade att delta i politiken utan någon som hellst analys av hur dessa möjligheter användes. Italien, med Berlusconi i ledningen, kammar hem full pott - jag mådde illa. Vad var det för utbildning jag fick? Sakta men säkert insåg jag att det Mårten Fjällström skämtat om blev sanning i mitt huvud. Lydiga tjänstemän är vad de vill ha, annars hade väl Svante Ersson pratat om bristerna i det svenska systemet? Annars hade det väl inte varit jag som tvingats påpeka att vår litteratur inte verkade intressera sig för hur demokratin faktist utnyttjas?
Det är slut på statsvetenskapen för min del när a-kursen är avklarad. Fine, det var väldigt allmänbildande, men jag tänker inte slösa mer timmar på det här nu, inte bara för en titels skull.
Jag hoppas tentan gick hem idag också, jag vill fan inte behöva läsa Hague and Harrop igen.
Kommentarer
Trackback
